Utan solidaritet står Sverige stilla

Frågan handlar egentligen om kulturgeografi, om länder i EU som saknar välfärd och att vi saknar beredskap för tiggeri i samhället. Frågan är också hur långt tiggeriet måste gå för att problemet ska avvaras.


Åt vilket håll ska vi gå?


Att förbjuda tiggeri eller kräva tillstånd vid Ica-butikerna, Systembolaget, Coop och Lidl för passivt penninginsamling tar oss tillbaka i tiden. Att fattiga människor, ofta föräldrar som tigger för sina barns framtid inte ska få tigga känns omänskligt.

Om vi i Sverige skulle göra likadant som britterna skulle vi ur EU och hävda att den fria rörligheten och arbetsrätten urholkar löner och fackföreningarna har inget att säga till om. Fast vi går inte ur EU.

Istället knyter svensken handen i fickan – och röstar på sverigedemokraterna. Ofta är det män men numera kan det lika gärna vara en vänsterradikal som tröttnat. Eller en kvinna som förlorat sjukpenning. En pensionär eller lokalpatrioter vid de fina kvarteren.

Sedan att det går att paketera ilskan lite fint i politiska sammanhang med symboler handlar om retorik men också om vad som kommuniceras: Du får inte vara här.

Nu har Stefan Löfven besökt hemlösa i Stockholm. Det inget hopp. För en socialdemokrat som tror på solidaritet är inget omöjligt.

Enklast vore att avvisa tiggarna vid gränsen. Hänvisa till att försörjningen måste vara ordnad innan inresa. För då försvinner problemet på samma sätt som de ensamkommande från Afghanistan. Fast nu gäller det Rumänien.

Då finns det inga goda vanor som vårt välfärdssystem behöver ändra på. Vi behöver inte tumma på vår godhet då. Så mycket hänger på vad vi ser.

Jag tror tiggarna blir utnyttjade av sverigedemokraterna som obehindrat får växa i storlek. För när vi saknar solidaritet så står Sverige stilla.