Den destruktiva vs den uppbyggliga spiralen

Tittar på Josefsson. Att använda bilden som ett verktyg för att förstärka ett budskap är oöverskådligt effektivt, men att bilden ligger kvar i medvetandet. Länge. Länge.

Så länge att det leder till en destruktiv spiral.

Vad har journalistiken för ansvar över konsekvenserna? I många sammanhang har journalistiken formats till att agera konsekvensneutralt. Själva order såg jag på Sörmlands Nyheter vid ett studiebesök för några år sedan.

Den nya paradigmen eller kommunikationsrevolutionen tror och bet jag jag handlar om det omvända. Fokus på det positiva och framförallt förstärkning av det.

Här kommer barnperspektivet med all dess härlighet. På något sätt anade vi dess oförfalskade ansikte. Det intet tillgjorda. Den oförfalskade, mänskligt sett vackra och fina kärleken.

Dessa uttryck går att fånga på bild. Inom vetenskapen kallas det för Marte Meo där tron på godhet tar hjälp av filmredigeringens millisekunder.

Om Janne Josefsson är på ena sidan så är en ung miljöaktivist i andra vågskålen som kommunicerar till en djupare och mer tilltalande del av oss. Som får städaren i oss att bli stolt för att ha plockat upp plasten och källsorterat.

Som ger flygplatsambitionerna en bräcka. Eller industri-ivrare. Som utmanar människor med riktig makt att förändra.

Det är svårt att skaka av sig Greta Thunbergs tal till EU-parlamentet.

Smått märkligt, de som är betongbarn själva, uppvuxna i förorten, miljöprogrammens utkanter också dolda karriärvägar i livet.

I en rapport om bostadsbristen i kommunen så såg en tjänsteman möjligheten till bostadskarriär.

Fast vi redan vet att 1/3 av de som utnyttjar resurserna mest i tillvaron så har vi 2/3 som inte passar in i våra mallar för bästa framgångsreceptet. Så helt klart står vi inför ett paradigmskifte där vi rör oss bort från konforma strukturer som man trodde skulle skänka den bästa av världar.

Nu tror jag med andra på solidariteten. På medmänsklighet. Visst, jag tror också på det positiva som vi inte sett. Det unika som finns i vardagens lunk.

På det oväntade.

Känslan är som att när man blundar ser man ljuset och när man öppnar ögonen är himmelen blå.

Där den inre rösten säger att det inte kan vara sant. Men att det är sant.

Det nya offentliga behöver ha det här med sig. En positiv spiral som spränger det konforma inifrån. Då oavsett vad det än handlar om, men att fokus bör vara det vardagliga guldet.