Fördelar och nackdelar med att modernisera arbetsrätten

Det är nu fem dagar sedan arbetsmarknadsminister Ylva Johansson presenterade att tillsätta en utredning för att utreda arbetsrätten. Den skapade en hel förväntade besvikna kommentarer från facket och Jonas Sjöstedt (V) var märkbart irriterad och beredd att fälla regeringen vilket Ulf Kristersson (M) välkomnade, då regeringen är beroende av vänsterpartiet för att vara kvar.Själva dynamiken i det här handlar om att det finns inlåsningseffekter på svenska arbetsmarknaden. Det gör att en del håller kvar sina jobb extra länge, eftersom det hotar deras ekonomiska grundtrygghet. På samma sätt är det för de med ett fåtal bidragsberoende som har högt SGI som de inte vill förlora för låglöneyrken.

Småföretagare har knappt några möjligheter att alls anställa en person då kostnaderna är orealistiska. Det blir lätt en sex månaders provanställning och därefter får de försöka hitta en ny. Så här skriver de i direktivet: Om kostnaderna vid
uppsägningar är höga och oförutsägbara kan det leda till att företag inte vågar anställa, vilket särskilt riskerar att drabba personer som står längre ifrån arbetsmarknaden. 

Ja, det gör det ju redan.

Sedan är svensk arbetsmarknad djupt rasistisk: Arbetslösheten bland utrikes födda är i dag väsentligt högre än bland inrikes födda. Även om arbetet skulle kunna utföras bättre av en som är född utanför Sverige så blir det bara de som har svensk ursprung som får erkännande, kunskap, beskydd och anställning. Även om arbetet inte blir gjort.  Nu kanske du tyckte jag tog i, men Mikael Sandström, tidigare TCO-ordförande och statssekreterare under Fredrik Reinfeldt (M), som skriver: Med nuvarande medlemsutveckling kommer LO att bli en krympande organisation för fastanställda, socialdemokratiska och svenskfödda löntagare. 

Den rasistiska inställningen är tämligen känd. I Kanada kan de raljera om svenskar och behandla dem som stigmatiserade invandrare själva. Det om något är väl en kulturell inlåsningseffekt? Istället blir det lätt att vissa arbetsplatser domineras av invandrare som Scania i Södertälje där förmännen och ledningen är vita etniska svenskar.

Fler arbetstagare måste också vilja och kunna byta arbetsinriktning under livets gång. Samtidigt pågår kontinuerligt en snabb strukturomvandling av näringslivet och arbetsmarknaden i övrigt som leder till att många nya arbetstillfällen uppstår, står det i direktivet. Ja, det finns uppluckringar vilket de nya yrkena skapar, som mer eller mindre låter fantasirika som vertikalodlare som är en stadsbonde som planterar på väggar. Undrar om han också gödslar på väggarna?

Här har direktivet helt rätt: Utvecklingen innebär att arbetsgivare behöver ökad flexibilitet och förutsägbarhet för att kunna anpassa sina verksamheter och klara konkurrensen. Inte minst gäller detta mindre företag. Arbetstagarna å sin sida behöver ett skydd som är anpassat för den nya arbetsmarknaden, där en viktig del av tryggheten består av kontinuerlig kompetensutveckling inom anställningen och
därigenom förstärkt anställningsbarhet.

Samtidigt pressas samhället mot ökad insyn om olika levnadsvillkor genom globalisering, digitalisering och teknisk utveckling. Ja, Facebook har ju öppnat ögonen för både araber och afrikaner som vill bo i Europa. Tänk dem som kommer från en arabisk by utan el och vatten bestämda tider på dygnet, avsaknaden av sjukvård och mängder av enkla sjukdomar, men en stark enhetlig kultur. Det är klart att de vill ha fördelarna av ett västerländsk liv, som de ger utrymme för innanför hemmets väggar då det inte existerar något offentligt förtroende alls.

Eller de från en afrikansk by med starka familjeband och kloka föräldrar med tämligen enkel utbildning och därmed står de över religionens sociala kontroll. De drömmer också om en bättre framtid i Europa. För dem är direktivets ord ett löfte: Det allmänna spelar även en viktig roll genom de möjligheter till kompetensutveckling och  utbildning som erbjuds inom utbildningsväsendet. Självfallet har individen också ett eget ansvar för sin kompetensutveckling. Ansvaret består inte i att betala för utbildningen, utan välja rätt och studera.

Här får dock utredaren ta hänsyn till följande historiska utveckling: Utredaren bör bland annat ta hänsyn till att dagens arbetsmarknad präglas av ett större behov av både flexibilitet och rörlighet än när anställningsskyddet infördes. 

Med tanke på att trygghetssystemet naggats i kanten under nästan ett decennium kommer de flesta arbeta även om de är sjuka. Då av den enkla anledningen att de inte har råd att vara sjuka.

Ett annat hänsyn som utredaren måste ta är att kollektivavtalslösningar mellan arbetsmarknadens parter och en fortsatt hög anslutningsgrad, både bland arbetsgivare och arbetstagare, bör fortsatt eftersträvas. Det kan bli så att Svensk Näringsliv och LO kommer överens med varandra och utredningen blir överflödig och besvarad, vilket står även i den sakpolitiska januariöverenskommelsen: Om parterna når en överenskommelse om hur LAS ska reformeras på ett sätt som ger ökad flexibilitet ska regeringen istället lägga förslag i linje med parternas överenskommelse. I annat fall genomförs utredningens förslag. 

Sedan följer en beskrivning av undantag från turordningsregeln, vilket blir tämligen abstrakt, men handlar om spetskompetens som finns i företaget som försvinner när turordningsregeln först in sist ut tillämpas. Digitalisering har ju inneburit att de som inte kan den lätt hamnar utanför, men får vara kvar på jobbet och klaga på heltid och ständigt komma med vatten-över-huvudet-förslag eller inaktuella förslag eller annan dårskap som de andra tvingas stå ut med. Så istället har företaget ingen digital försäljning som den är beroende av.

Eller ett statlig myndighet som har en digital infrastruktur inte förstår innebörden av säkerhet och hur aktiv den är kring personuppgifter. Faktum är att även politiker i framtiden behöver vara insatta i digitaliseringens faror.

Så vi behöver ett trygghetssystem för de som först kom in på arbetsplatsen vars tjänster inte längre är efterfrågade.

Nåväl, jag får stanna där med analysen av dokumentet. Det är lätt hänt att tänka tanken: Vem tjänar egentligen på det här? Vem förlorar?

Det säger sig självt att Svensk Näringsliv är den stora vinnaren och staten och LO är den stora förloraren. För staten måste köpa ut dem som finns på turordningslistan, vilket företagen brukar göra genom att tidigarelägga pensionsavgångar, sjukskrivningar med mera. Här får de en billigare lösning serverad. För LOs väljare kommer troligtvis avväga vara med i facket, då de förlorat sin styrka, vilket Mikael Sandström siar om.

Samtidigt behövs det förändringar för att möta kraven på förändringar i befolkningsstrukturen.