HVB-hemmen och den moraliska kompassen

Något som knappast berörs i de seriösa medierna är livsvillkoren i HVB-hemmen. Nya Tider som drivs av Sverigedemokraterna påpekar på allvarliga brister där personalen ingår relationer med barnen, en 25-årig anställd av Båstad kommun som ingår en relation med en boende som är 17 år.

Nu slingrar sig tjänstemännen från sitt ansvar och skyller ifrån sig på olika sätt, som känns ovanligt genomskinligt uträknat.

Går det skapa någon slags förståelse för vad som inträffat? Skapa någon form av försoning? Ljus och kärlek?

Istället för att flyktingarna kom rakt in i de utsatta områdena fick kommunerna anordna tillfälliga boenden. Det kunde vara en privatägd lada som gjorts om till en lägenhet med pengar från Migrationsverket. En camping där stugverksamhet byggts ut för att få plats med flyktingar som har status att vara barn, fast de egentligen är vuxna.

Vad händer i längden med de som är klassificerade som barn av vårt system, vilket innebär att hela paketet av omsorgsåtgärder riktas till personen ifråga? Jo, de behandlas som barn ifråga om etik och moral.

På en förskola är det inget ovanligt att se flickor anspela på vuxnas sexuella preferenser. Det förekommer även våldsamheter hos pojkar. Fast det är en spark som knappt känns som ett nålstick eller näst intill gulliga efterlikningar som saknar sexuell innebörd mer än hos iakttagaren själv.

Som ansvarig förälder vet jag att barn är barn och att deras perspektiv gäller och inte mitt. När Migrationsverkets klassificering utgick från att flyktingarna skulle behandlas som barn var det för att de skulle vinna myndigheternas gillande.

När situationerna blev mer än nålstick eller var missuppfattningar så börjades det efterfråga en integrationsplan. Det var ju regeringen som sponsrade och de pengarna var till för att skapa trygghet – inte nya fängelser eller stigman kring de nya invånarna.

Det är i det här landskapet som Sverigedemokraterna med enkla medel kan påvisa brister i systemet. De anställda som berättat öppet om händelserna har blivit straffade av kommunen eftersom de gått utanför ramen att behandla dem som barn.

Vad hade alternativet varit? Den som kommer som ny till ett land behöver hela samhällets välvilja. I det här fallet saknades det, men genom att köpa tjänstemännens välvilja så fick vi en feministisk diskurs där kvinnor förgrep sig på ”barn”, fast de egentligen var vuxna. Mot betalning.

Så ser verkligheten ut för högerkrafterna som spökar på Youtube.

Kanske är det på sin plats att säga att inte underskatta den kvinnliga listen för att styra mot integration.

Vad mer för tänkbart går det att finna här? Att porren på nätet har förändrat människosynen rejält och kan användas för integrationssyften.

Fast ingen vill nog räkna begäret som en särskilt viktig diskurs i händerna på de styrande, trots att den funnits långt innan jag föddes.

Lite mer sparsmakat blir det när jag läser kommunstyrelsens utlåtande i Båstad kommun. Naturligtvis har de med integration i sitt senaste möte när Sverigedemokraterna aktivt pekar ut deras moraliska brister.

Problemet för förtroendevalda blir att rättfärdiga systemet, eller som tidigare, mörka det genom att straffa, utesluta och stigmatisera.

Nej, i sådana här situationer är Jesaja 53:6 trösterik i påskens tider: Vi gick all vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg. I kompakt mörker lägger Gud straffet på en person som genom sin kunskap skall han göra många rättfärdiga, han, den rättfärdige, min tjänare, i det att han bär deras missgärningar. Offret hos den oskyldige är störst: Eftersom han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna. (—) Fastän han ingen orätt hade gjort och fastän svek inte fanns i hans mun.

Så visst finns det en längtan hos människor efter högre värden, en väg att färdas fram, vilket inte minst märktes i branden i Notre Dame och bombdådet i Sri Lanka. Här finner jag inget ord av att hata, utan att bära, inget om att förakta, utom bli inräknad, inget medlöperi utan offervilja med det yttersta priset: livet.

Och. Aldrig skammens träskmarker.