Visst är kärleken stor

Ibland undrar jag hur långt vi socialdemokrater kan gå med integrationen? På 1970-talet var det finländare som placerade barnen i finska skolor och valde bort språket som fungerade som allierande barriär. De kom från ett krigshärjat land där hela landet försatts i sorg och trauma.

Helt plötsligt var det bortblåst och när invandrarna kom från diktaturens Chile där militär polisvåld härjade så tog de också avstånd till den svenska kulturen. Ändå skaffade de barn och idag är spänningarna inte lika starka. Hit kom både de drabbade och de som deltagit i våldet men som valt att sluta.

Barndom och våld hör inte ihop. När Lövsta skolhem äntligen lades ner var det en kamratkultur som Jan Guillou beskrivit i Ondskans Stjernberg. Det var tonåringarna som styrde och personalens strategi var föräldraskap i barnens tycke. Ja, barn i den meningen att psyket inte fått växa klart.

Även jugoslaverna på 1990-talet var rätt så destruktiva. I samma veva dök Zlatan upp och blev en ikon Sverige aldrig haft. Fast det smått krigshetsande folket med förhöjd testosteron blev också en del av det goda Sverige där uppskattningen tog överhanden.

Så har vi islamisterna. De som Jimmie Åkesson vill kasta i fängelse. De som väljer att hata istället för att älska. Som väljer förtrycket istället för respekten och hänsynen.

Ja, vem orkar idag analysera konflikten mellan israeler och palestinier? Någonstans förstod israelerna att de radikala som tog till vapen för sin ilska och fullföljde sitt hat med att döda de som tyckte annorlunda och rättfärdigade det i Guds namn.

Så de byggde en mur. Amerikanarna tyckte att de skulle torteras och satte islamisterna i Guantánamo. Danskarna, vad gör de? De tapetserar islamisterna på sina väggar.

Faktum är att integration och de radikala våldsbejakarna hör inte ihop. En del går att integrera medan andra inte går. Att driva integrationen för hårt mot islamisterna är dumt. De utsatta områdena blir som Gaza där de kastade sten på militären. I generationer har hatat funnits där och kan de acceptera förbättrade livsvillkor istället för att hitta på galenskaper och dumheter är det bra.

Frågan är när islamisterna väljer den hårda vägen. Vad ska vi i civilsamhället göra? Den svenska integrationen är isolering som kommer med hjälp av för lite solljus, snö och regn, vilket tröttar ut avvikarna eller öppenhet där de är synliga som paria som ska indirekt kontrolleras.

Själv tror jag på samtal. Fast även det kan vara dömt att misslyckas eftersom de kan vara hur fruktbara som helst men om våldet fortsätter har samtalen ingen betydelse. Det samtalades ju en hel del mellan israeler och palestinier, men FN fick lägga det åt sidan.

Däremot tror jag på insikter för de sjuka och kunskaper för de svaga. Klarhet för de förvirrade och upprättelse av de som lever i djupaste utanförskap.

Så visst kan vi i Sverige. Rockgruppen Kent sjunger:

Och glasen glittrar tyst på vårt bord
Lika tomma som ord
Visst är kärleken stor

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Det är starka ord.