Så nära får ingen gå

Har tittat på Svenska Nyheter och programledaren raljerar över svenska politiker. Socialdemokraterna är numera idealister när ingenting fungerar med välfärden.

Jimmie Åkesson håller vårtal och tror att samhället kommer brista och att försöken är dömda till misslyckas.

Så där har vi både satiren och samhällskritiken som går i jämna takt med varandra. Vad för slags genuin samhällskritik hade komikern Tage Danielsson levererat?

Då om inte att politik är de omöjligas konst?

Smått komiskt är att även komspirationshistorikerna samlas på Youtube. Stoppa pressarna skvallrar med detaljer om Mona Sahlin. Fria Tider skvallrar att alternativa media kommer begränsas på Facebook.

Nu saknas det inte spänningar i samhällssystemet. Generationsklyftor och hur de överbryggs på myndigheter. Olika ledarstilar där tidigare de som fått förtroende inte platsar in. Eller petets bort för att de drev en för hård linje i något ämne.

Att gå från drömmen om ett multikulturellt samhälle till ett globaliserat enhetligt samhälle är både en lokal och global process som växlar mellan varandra.

Just det kanadensiska greppet på kulturen handlar om att gå från ord till handling. Det kräver att systemet fungerar och har stark struktur för olika personliga och kulturella uttryck. Där är hejarklacken påtaglig när någon lämnar ett förtryckande system. Uppslutningen är maximal.

Exempelvis. I Sverige är det regeringen som pratar med Saudiarabien om samhälleliga lättnader till vad kvinnor får göra. I Kanada är det folket och systemet som löser praktiska problemet.

I Sverige är systemet aningen toppstyrt. En del tjänar stora pengar på att bygga och staten bekostar genom verkställighet många initiativ då kommunerna inte skjuter till med medel (som ibland heller inte finns).

Det som saknas är ett starkare civilsamhälle vilket blir tydligt när segregationen i skolan ska brytas.

Så här var den socialdemokratiska kongressen en injektion i en annars spänningsfylld tillvaro.

Valet 2018 blev en chock för många. Systemet höll trots allt och när väl regeringen kom på plats väntade många obekväma beslut som jag tror många velat slippa.

Fast systemkritikerna ville mer – nästan som de vill regera över ruiner, vilket Stefan Löfven poängterade i sitt tal.

Att ensidigt fokusera på Islam som Danmarks högerregering och påvisa att de aldrig blir demokratiska – är väl att ta i. Jag undrar hur länge de kan låsa sig så väl?

Moralpoliser i förorten som förtrycker kvinnor. Att bära slöja och heltäckande som för oss är förtryckets tecken. Att påtvinga förtrycket på barnen.

Är det inte det grymma förtrycket vi hatar egentligen. De satans mördarna, som Palme myntade då han kritiserade Francoregimen. Eller varför inte diktaturens kreatur om kommunistregimen i Tjeckoslovakien. När det kom till Svensk Näringsliv framstod som hatets och illviljans kolportörer.

Olof Palme böjde sig aldrig för förtryckarna. Han kritiserade dem och tog striden. Segregationen uppstår när de som inte vill anpassa sig väljer att vara religiöst radikala.

sätt och vis blir det också ett kvitto tillhörighet. Vem och vilken grupp jag tillhör. De självvalt förtryckta.

Vad var det Palme sa 23 december 1972 om utvecklingen i Hanoi?

”Det man nu gör, det är att plåga människor. Plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse under maktspråk.”

Så visst kan socialdemokraterna. Till och med statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som blev kritiserad för att aldrig säga något positivt om socialdemokraternakvartal.se. Fast vad är det här: ”Det kan mycket väl vara så att den rödgröna regeringen återupplivat Olof Palmes aktivistiska hållning.”

Så visst saknas det något som vi behöver. Eller klarar oss utan. Det är frågan.