Vågar pappor vara mer självuppoffrande idag än förr?

Efter att ha blivit pappa tappade jag näst intill allt intresse för sex. Deltog på förlossningen och undersökte moderkakan som personalen på sjukhuset kallade ”livets träd”.

Just att få en roll av livet som kräver självuppoffringens viktigaste konst att likt maratonlöparen psykologiskt sträcka sig med tanken över varje löpsteg i olika terräng som förr eller senare leder till olika minikramper i musklerna.

Att besegra kroppens naturliga motstånd är en konst. Endorfiner som drabbar en och lägger in autopiloten gör att helt plötsligt är kilometrarna avverkade.

Småbarnsåren är en bubbla som har öppnat upp ögonen för en annan verklighet. H C Andersson och Astrid Lindgren är våra bäst kända barnboksförfattare.

”Han har ju inget på sig, är det ett litet barn som säger: han har inget på sig!” Påståendet kommer från ”Kejsarens nya kläder” men handlar också om barns förmåga att säga sanningen.

Det är just i barnens naturliga sätt att vaska fram den instinktiva inre figur som dagligen representerar sig och blir hennes främsta bundsförvant här i livet.

Även Don Quixote eller Quijote på svenska är också en ögonöppnare. Tänk om barnet har rätt till föräldrarnas hela uppmärksamhet och vi följer barnet på dess upptäcksfärd genom livet likt Sancho Panza utan att förstöra dess handling men samtidigt alltid den kloke som avråder från att leka med knapparna till plattan, att inte stoppa fingrarna i eluttagen eller att äta snor eller vitaminer som de kallar det för på förskolan.

Tänk om verkligheten överträffar bilden, eller att bilden går att använda för att gestalta livet självt.

Det är nog så att motsatserna är bra men att vara i papparollen kräver olika delar av personligheten för respektive period i livet. De frågor som livet ställer handlar om tillgänglighet och en slags ”street smart” attityd som sprider sig som en tyst överenskommelse.

Det handlar om att våga vara sig själv och i linje med sina instinkter som vägleder en genom livet. Vare sig det är kejsarens nya kläder eller väderkvarnar som förvandlas till drakar gäller det att bygga på förmågan till det oväntade. Till själva överraskningen.

Omvänt kan Sancho Panza vara det kloka barnet medan vi vuxna är de som ständigt missuppfattar barnens intentioner. Ja, bilden haltar en hel del och väcker fantasins kraft till liv och för våra tankar till språngstyrkan i själva livet: det är liv i orden.

Kanske är det just den här magiska föreställningen min fyraåring som ligger bredvid mig och andas tungt har i kikaren. Jag vet inte, men varje dag är en överraskning med barn.

Här finns ingen slentrian, inga klichéer eller autopilot. Likt Alice i Underlandet handlar det om att ”go down the rabbit hole” som tar fantasin på sådana piruetter att Matrix smått illusoriska grepp från 2000-talet känns långt borta.

Tänk att människans avancerade form för kommunikation har fyllts med så mycket livgivande lek som ord.

Själv har jag tröttnat på orden. När fyraåringen lägger pussel numera med 58 bitar blir jag orolig. Eller får tre stjärnor i iPhone spel. Hänger jag med?

Hur klok kan en fyraåring vara?

Att våga leva i nivå på barnens verklighet är en gåva livet har gett mig. Likt visheten som står vid varje vägkrok och ropar för varje människa är lusten och leken inför faderns ansikte även något som mättar min fyraåring.

”Hon älskar att vara nära sina föräldrar”, sa mamman igår när vår sjuka dotter somnade sent i soffan. Det kallas för trygghet och går inte att förväxla med påklistrad självgodhet eller annat.

Så mitt svar på frågan i rubriken är ”ja”. Vi pappor vågar. Vi kan. Och vi vill.