Ekot i en död stad

NYKÖPING | Ljuset är en ständig orsak till samtal. Vädret som fyller halva vår upplevelse. Hur upplever du det? Vi det? Är det staden som dog och landet som försvann.

Lägg till det smått destruktiva när friska barn väljer att umgås med smått destruktiva och härma deras beteenden. Så ibland förstörs liv genom vänskap.

Sedan blir slutsatsen att jag inte kan inte lura mitt hjärta, hur gärna jag än vill.

Det är nog så med mig. Det var lättare förr att vara i en värld full av ord men nu kretsar det mesta kring benämning och om att vara sann emot sig själv. När de stora svaren inte längre finns så söker vi svaren hos våra barn. Då är det barnens oskyldiga och livsnödvändiga behov som kommer styra våra föreställningar om samhället.

Ändå när jag tänker på Kent som är ett förortsband från Eskilstuna. Det som också är min barndomsstad. Att flytta från storstaden där Subutex lade en filt över Mariatorget och skrämde bort människor. När mammorna med vinglaset som fylldes stup i ett och fikabordets oskyldiga umgänge blivit berusningen – den sociala kryckan som hjälper de svaga inombords men till ytan starka.

Storheter i Nyköping? Nja, de går att räkna på fingrarna. Snarare finns det en flykt till familjen som upprätthåller det positiva värdet om dig när priset alltid går upp på marknaden.

Ändå är Nyköping platsen för barnen. Visst finns de där ”farliga” som blir handlingskraftiga. Särskilt mot bildäcken.

O, vad frestad jag har varit att sätta upp en kamera på balkongen och sätta dit den jäveln som sprider elakheter och misstänksamheter. Papperslappar med ”Jag ska döda dig finnjävel. Du har bara en vecka kvar att leva”. Ha!

Fast jag har innerst inne inte brytt mig. Bara pliktskyldigt reagerat. Kartlagt och genomskådat. Tittat honom i ögonen och låtsas som jag inte vet. Ja, så jävla dum är jag.

Fast det farliga här i Stenkulla går knappast upp emot Mariatorget där jag såg min barndoms väns barn tyna bort – men när de flyttade så kom livet sakta tillbaka.

Fast här finns en bråkdel av det bruset. Den döda staden är knappast Nyköping eller Eskilstuna.

Säg är vi vår synd? Vår eviga synd? Vår verkliga synd? Var är förlåtelsen.

I lilla borgen där jag bor tog det mig två år innan de tog bort graffitin vid Jupitervägen i Stenkulla. Tände de lampan i gången?

O, nej.

Värt att notera är att Stan Lee har gått ur tiden. Spindelmannen var länge min barndoms favorit. På Netflix är det Daredevil.

Stan Lee höll liv i min barndoms fantasi länge. En lekpappa i det tysta läshörnet. Till skillnad mot Astrid Lindgren fick Stan Lee erkännande. Visst kändes det stort? Med tanke på hans tysta övertygelse att barnens fantasi fyllde de tomma rutorna.