I socialstyrelsens folder är allt svart och vit

STENKULLA/NYKÖPING. Tryggheten är hotad. Ett pensionärspar som åker in till och från bostaden har nonchalerat personer som går över vägen mellan parkeringen och Ica Nära.

De som bor i villaområden tycker Stenkulla alltmer börjar likna Somalia eller Syrien. Det stör inte mig mycket även om jag kan tycka syrierna är aningen oortodoxa när det gäller somalier som radikaliserats.

Om det skriver inte SN.

Inte ett ljud om integrationen mellan syrier som lämnat stridigheterna som tagits över av fanatiker och när de kommer hit till Sverige så promenerar de på våra gator och använder Islam som effektivt slagträd mot civiliserade. ”De ska inte slå sönder vår verklighet igen”, sa en ung syrier som skrämt några att flytta.

Nyköpingshem har så kallade sociala boende, som kallades försmädligt för ”social housing” på 1990-talet då framtidssiarna i Hyresgästföreningen gav prognoser om morgondagens bostadsmarknad. I senaste Hem & Hyra så är de flesta kommunala bostadsbolag i Sverige listade då tar ett ”socialt ansvar”.

Istället så hittar jag mer av verkligheten i kommunens anonymiserade lägesrapport. Nu besökte vi ett gäng socialdemokrater den lokala moskén i stan som ligger väl undangömd i samband med valet. Här möttes en helt annan verklighet där männen dominerade, blomstrade och stabiliserades efter den svenska demokratin.

Moskén är en oas för de män som söker en identitet som inte hejas fram av samhället. De kämpar för att de ser sin status försvinna. Fast här förstår de männens behov av inre stabilitet och komma i kontakt med inte resurser.

Tänk om den offentliga sociala ordningen skulle försvinna? Den offentliga ser snygg och prydlig ut. Fast, om jag tillåts svepas med i stora drag, på sjukhusen är det kvinnorna som jobbar på golvet alternativt sitter kunskapslösa bakom ett skrivbord och leker viktiga medan männen sitter den verkliga kunskapen och de verkliga pengarna.

Så fort männen som är läkare kommer till tals är det heligt. Likt ”fader vår som är i himmelen. Helgat vare ditt namn”.

Som läkare har man oftast patienternas liv (och död) i händerna (eller samvetet) likt föräldrar. Ansvaret är inte ett ”jobb som man går till för att få lön” utan en uppoffring av personliga resurser.

Det religiöst ”heliga” och det samhälleligt ”kliniska” som skyddar samhällsmedborgarnas bakom striktaste sekretess bortom nyfikenheten och associationens tankeramar.

Nu tillbaka till pensionärsparet. Korsningen i Stenkulla är totalt otidsenlig och på sina ställen livsfarlig. En förskola finns på andra sidan och en del föräldrar promenerar till skolan i rusningstrafiken. Bilar stannar hur som helst för att hämta pizza eller plocka upp någon.

Till det rikare, eller mest skuldsatta, villaområdet finns det en bro över.

Som förälder fasar jag över bristen på trygga gångvägar. Tre- till fyraåringar lever farligt här. Inklusive de som passerar övergångsstället. De brukar sitta vid lokala pizzerian och speja över trafiken och agera domare.

Nu blev det tryggt vid Alpha. Många barn som idrottar vid Rosvalla har numera en tunnel under Lennings väg att passera.

De tunnlarna som byggdes under 1960-talet var inte vackra, så de föll på sitt eget grepp. Det är lite synd att Stenkulla inte ens har en sådan vid korsningen.

Där jag bor har graffitin äntligen tagits bort. Nyköpingshem skickade sin bäste målare som gjorde den grå tunneln vit – inklusive taket efter att jag pratat med honom.

Nu finns det en lampa som borde vara tänd i gången in mot lilla borgen. Tänk att jag måste ringa till Nyköpingshem för att påtala problemet med att trygghetsbelysning saknas. Dessutom finns det en askkopp i tunneln som är frekvent använd.

Som sagt, det lokala har sina villkor. Sönderskurna däck i Stenkulla och bilbränder i Brandkärr. Så tänker villaboende fördomsfullt om oss.

Lite kultur finns det här också. Salong Marie känns aningen kult även om anspelningen till Tysta Marie klingar långt bort.