Individen och samhället – två brytpunkter i skolan

Skolfrågan lever fortfarande kvar två veckor innan valet. I SVT Agenda talade Jan Björklund (L) som siste partiledare och skolfrågans ansvar delas traditionellt med socialdemokraterna.

Behovet av nya strukturer i det kommunala uppdraget att ta ansvar för skolan är tydligt. Eftersom skolfrågan berör föräldrar tycker jag att skolan är för viktig för att släppas helt till staten.

Det är också en fjärdedel av den kommunala budgeten och den statliga skatten skulle skjuta i höjden med 25 procent. Lägg till att den kommunala skatten skulle behöva sänkas motsvarande med en fjärdedel.

Föräldrarnas makt skulle också sakna kontrollfunktioner. Skolans lärare skulle traditionellt tas över av socialtjänsten och andra organisationer som är starka lokalt. Pedagoger skulle förlora i makt och en osynlig statlig byråkrat och ämbetsman skulle ansiktslöst eller avsaknad av fysisk representera representera barn och föräldrar.

Återigen är den individuella föräldrafriheten beskuren hos liberalerna. Frihetskänslan är som bortblåst och det lokala ansvaret anses vara kraftlöst.

Vad är frihet egentligen? För mig handlar frihet om att veta när jag ska ta ansvar eller släppa taget om en situation. Frihet är att veta att jag inte är ensam. Att vi är flera som delar på ansvaret och arbetar på olika relevanta sätt mot en långsiktig lösning.

Nu vill jag inte skapa ett kontrollsamhälle i negativ betydelse. Friheten handlar om dynamiken när jag ska ta mitt socialt ansvar och när jag inte ska göra någonting alls. För mig handlar det om att ha tillit till processen som dynamiken bär med sig.

Det är när solidariteten för mina och andras sociala behov minskar i värde som det behöver stärkas. Sociala behov som Olof Palme påpekar är socialdemokraternas ansvar att utveckla – inte avveckla.

För att se sociala behov behövs det närhet och tillit. Det behövs också kunskap och det är i den här dynamiska processen läraren finns.

Mycket forskning visar också att de pedagogiska processerna har dessa dyrbara vägledande komponenter, även om jag tycker barn också behöver mycket intimitet. Gränslös kärlek som barn känner bör uppmuntras – inte styras av vuxnas rädsla.

I en skola finna det mängder av dynamiska processer och en unik närhet och distans som skapats över tid mellan elever. I processen är de sociala behoven centrala.

För barnen i förskolan när de hittar sin första vän och utvecklar första stegen till vänskap. Det handlar naturligtvis om kärlek, men för mig är vänskap banden som uppfyller de sociala behoven.

Därför är det känsligt att flytta på barnen hur som helst. Eller att byta stad. Ur en dysfunktionell miljö är det alltid viktigt att bryta upp ifrån, men till en hälsosam miljö vill många flytta till.

Vad händer om andra mänskliga och sociala behov flyttar ett steg närmare kommunen och medborgarna?

Då ligger svaret i dynamisk småskalighet och närhet där intimiteten är viktig. Problemet ligger inte på barnen utan på vuxna som saknar förmågan att komma ner på deras nivå och därifrån bygga individen och samhället vidare.

En reaktion till “Individen och samhället – två brytpunkter i skolan

  1. En mycket bra artikel. Jag instämmer att skolan skall helt släppas till staten för barnens skull.
    Rebloggar på micaelsblogspot

Kommentarsfunktionen är stängd.