Valtider med unika möten

I valtider kommer det ut stora mängder av insändare, TV-debatter och uttalanden. Nya namn blandas med gamla och de som tidigare varit aktiva har lagt ner stafettpinnen som numera sträcker sig över fyra år.

Ordet ”demokratisk socialist” är definitionen av Olof Palmes samhälleliga engagemang. Han kunde syna kolonialismen i Vietnam, se förtrycket i Sydafrika, fördöma Sovjetunionen i Tjeckoslovakien och vara en global ledare i vår tid.

Denna oavbrutna tro att sätta socialdemokratin före religionen, före kulturen, före familjen och före något annat skapade en unik samhällelig sammanhållning. Tillsammans kunde de som upplevt förtrycket eller sett orättvisorna forma nya mål.

Socialdemokraterna blev så stora att nästan alla var med. Eller varannan. Till slut blev det var tredje. När jag knackade dörr med finansminister Magdalena Andersson (S) påminde förre kommunalrådet Göran Forssberg (S) mig om att i samma område i Bryngelstorp i Nyköping nådde socialdemokraterna över 50 procent.

Igår knackade vi dörr i Brandkärr och därav missades stora delar av andra debatter. Skoldebatten i SVT från Borlänge blev en påminnelse om att behoven i skolan är enorma.

I Brandkärr blev medvetenheten kring att trångboddheten var större. Renoveringsbehov av husen från sjuttiotalet behöver både klara extrem värme, kyla, regn och åska. Integrationsdebatten i Ibn Rusdi lokaler igår kväll var komplicerad – och vad ska tilläggas?

Hur som helst så är socialdemokraterna väldigt accepterade i Brandkärr. ”Vem är du”, sa en somalisk företrädare som kom med barn i famnen och runt halsen och ville checka min status.

Kanske skulle jag svarat som Olof Palme och sagt att ”jag är demokratisk socialist” istället för att pliktskyldigt berättat om mina uppdrag som socialdemokratisk företrädare.

Det är nog en hel del sjuttiotal över min politiska övertygelse. Idag söker samhället nya vägar för framtiden. I Nyköping har vi valt barnen, då de är framtiden och förtjänar vårt ansvarstagande och kräver vår fulla överlåtelse.

Det är lättare för föräldrar att uppoffra sig men svårare för den andra föräldragenerationen som satte jobbet, karriären och sina egna intressen och positioner före barnen. Så där tycker jag socialdemokraterna i Nyköping är bäst – och mitt inte barn och allas inre barn mår väl.

Visst, lärarna behöver mer i lön, förskoleklasserna får inte bli för stora då varje barn behöver bli sedd. Behöver inte föräldrarna få mer makt?

Samtidigt måste det inre släckningsarbetet pågå. En del hittar aldrig tillbaka till barndomens skatter, vilket är en djup sorg efter att förirrat sig i arbetsdjungeln.

Igår kom det många barn som öppnade dörren. En sex månader gammal baby kröp ut till oss. En pudel slickade mig i ansiktet och ville inte gå in till matte. ”Hon är så sällskaplig av sig” var mattes ursäkt.

En tjej i femårsåldern öppnade dörren och jag tittade in och såg en gravid mamma som satt på en köksbänk och svalkade sig i sommarvärmen. Hon skulle föda i mitten av september. ”Du kan förtidsrösta”, sa Ulla. ”Oj, har du tre barn”, sa jag. Så pekade hon på magen och sa ”o en till på väg”. Hon bemödade sig , vankade fram till dörren och glömde för ögonblicket bort all smärta och tog emot foldrar som var på både svenska och somaliska.

Minnesbilderna är så starka att tårarna kändes inte långt borta. Att socialdemokraterna stod på hennes sida kände hon.

Två unga män som rest över hela jordklotet till Nyköping hade funnit tryggheten i sig själva och Nyköping. ”Det måste vara så att de håller hårt om varandra när de kommer så långväga ifrån”, sa jag. En av dem var redan ansluten i partiet och hade hittat sin politiska hemvist. Han gav tummen upp med stort leende.

Så berättade Ulla om att den afghanska gemenskapen har liknande band. De är helt utlämnade till varandra. Banden är så påtagliga och det är gripande och näst intill hänförande.

”Det är det här som ger mening framför allt”, sa Christina som skickat in tre insändare till arbetarkommunen.

Lite så här i efterhand. ”Demokratisk socialist” stämmer väldigt bra med min politiska uppfattning. Eller gammelsosse som passar folkmun bättre och alla förstår.

Marcus Pehrsson (S) skriver i SN om ämnet som fångar engagemanget tydligt: ”När jag fick egna barn i 30-årsåldern såg jag skillnaderna igen; barnen som har och får, barnen som inte har, och inte får. Barnen som lär sig respektera olikheter och andra människor, barnen som inte gör det. Klyftorna som ökade.”

”Ja, det är också mitt engagemang”, sa jag till Marcus igår.

Det tillhörde god sed att de (sovjetiska) schackspelarna besökte nybörjarnas bord. Det var de grundläggande färdigheterna som skänkte deras eget avancerade spel vitalitet.

Nej, integrationen är inte mötet med människor i Brandkärr inte misslyckad.

Däremot har vi ett ansvar att vara delaktiga, nyfikna och visa ”attentive waiting”. Ju längre vi står från varandras verkligheter desto större blir klyftorna i samhället.