Är våra gymnasium yrkesförberedande?

Disen ligger tät utanför fönstret och klockan tickar i vardagsrummet. Dottern på tre år vaknade runt klockan sju och Shaun the Sheep har fungerat som en noraadrenalinvaknare och pressar tillbaka melatoninen. Katten, vår ragdoll, har legat på utförsäljning på Blocket efter att jag som knappast är kattvan har haft en osande konflikt med honom.

Först om vem som får mat först. Därefter vem som ska lekas mest med och slutligen vem som ska få mest kärlek. Lägg till att han utmanat mig om rivalitet med min fru och bitit mig barskt i handen för att markera att han inte ger sig.

Annonsen fick 1409 visningar och sex svarade genast innan min fru bestämde sig för att ta ner den. Katten hamnar i Nyköping hos några stabila och unga vuxna – som båda gått Enskilda gymnasium!

”Jag räddar dig alltså”, sa hon. ”Mm, precis”, svarade jag.

”Vad tycker ni om Enskilda”, undrade jag efter en stunds pratande. ”Jättebra”, svarade de. Det kändes som de menade att gymnasiet var yrkesförberedande eftersom hon hade fast anställning och därmed råd att köpa katten.

Sedan vid ett annat tillfälle träffade jag en annan ung tjej som var väldigt flitig. Hon jobbade på ett café. Även hon läste på Enskilda gymnasium och svarade på liknande sätt.

De hade jobb och var driftiga. Trygga, stabila och ansvarskännande.

Nu påminde den situationen om Linköping under 1990-talet då jag pluggade på universitetet. Vi var ett stort gäng på flera hundra svenskar som höll ihop. Det kändes tryggt och konflikterna var få. De fanns utanför umgängeskretsen och handlade om avvikarna och de som var värst fanns i Skäggetorp.

På sina håll var vänskapen djup. De som var ytliga så har förvånansvärt idag visat sig vara lika resoluta som så i sin övertygelse. De gängen är idag självförsörjande på arbeten. Rebellen eller arbetaren i mig bröt sig ur.

Då gick jag på några möten hos socialdemokraterna i Linköping och räknade snabbt ut att jag inte skulle kunna klättra på deras stege. När jag senare kom till Norrköping så fanns värmen, men det var lätt att bli borträknad med ett stort undantag till en som gick samma linje som jag. Så där gick jag omkring med en politisk övertygelse i mitt inre rätt så länge.

Och visst känns det gott att ha hittat en trygg plats på jorden i Nyköping. Även om jag var ovan med ragdollen så bestämde jag mig för att den skulle få stanna här i staden. Stor omedveten del beror på att dotterns farmor flyttar från Haparanda hit för hennes skull.

Nu har min fru bestämt sig för att ta ett större pedagogiskt ansvar till nästa gång det kommer en katt i vår väg. ”Klia den bakom öronen”, ”sträck inte fram handen till den, då biter han”, ”klia han under hakan, det gillar han”.

Det är också så jag lär mig. Genom att få inträngande praktiska råd i en situation så förändras jag och förstår och kan därmed bli en normal kattvän som tycker om dem.

Så tror jag som förälder att våra barn lär sig att arbeta. Genom att vi lär ut våra hemligheter till dem på ett konkret och personligt sätt. Att vi tar med dem till våra arbetsplatser oavsett vad vi gör. Vågar öppna upp istället för att stänga.

Ibland känns det abstrakt när ordet trygghet når mina öron. Om jag ser mitt barn förstår jag på en gång.

Skrämmande läsning i SN den 26 februari där kvinnlig personal inte kan arbeta på Lövsta på grund av att klimatet blivit tuffare. ”De allra flesta av de som är intagna just nu kommer från kulturer där man helt saknar respekt för kvinnor. Då blir det väldigt svårt att arbeta som kvinna.”