Vardagens distraktioner ska inte underskattas

Det är nog ingen större hemlighet att jag backar lite för traditionella medier. Skriva texter här känns aldrig som offentligheten, utan som ett privilegium. Nu har jag lovat socialdemokraterna i Nyköping att våga ta bladet ur munnen och skicka insändare till lokala tidningen i Sörmlands Nyheter.

Trots allt älskar jag att skriva. Redan i tonåren skrevs mycket. Trots att tankarna inte var helt färdigutvecklade och ordförrådet var ett minimum så vässades pennan ofta. Senare i livet skrev jag journal och under universitetstiden blev stora filer på datorn.

Tröttheten till skrivandet i det fördolda byttes ut till en politisk kontext. Med bloggandet kom också framgångar.

Samtidigt är det mitt ansvar att uppmuntra dig som läser att skriva. På något sätt har orden vingar.

Även om du aldrig blir färdig som människa i ditt skrivande, vilket är en sanning under definition som vi alla måste leva under. Vi måste helt enkelt försöka.

Varför inte gå emot strömmen och skriva om något positivt? På riktigt? Tänk också om allt är bra bara om du skrev.

Och om mörkret är för tjockt så skriv om ljuset?

Erik Carlgren, kommundirektör i Nyköping skriver en insändare i SN och uppmuntrar barnen i skolan att ta initiativ.

Ja, det är sant att kommunen lyssnar.

Vad kan vi förälder göra för våra barn för att underlätta? Redan när vi är små är det förälderns ansvar att stärka initiativet hos barn när de visar intresse för något ur deras värld. När barnet tar initiativ och föräldern insisterar på att deras värld är viktigare så skapas en intressekonflikt. En miljö av tjat om vems värld som är viktigast.

Redan här kan föräldrar och barn öva på jämställdhet på riktigt. Med en mobiltelefon så går det vaska fram guldkorn ur sekunderna om den andra föräldern filmar.

Här fångas ett ögonblick av några millisekunder när min dotter tittar in i Youtube-klippet med Pingu samtidigt som vi leker med köksleksaker.

Styrkan i vardagens distraktioner ska helt enkelt inte underskattas. Genom att jag visar intresse för hennes värld så stärker jag också hennes initiativ.

När hon senare tar initiativ i andra sammanhang så har hon fått stöttning redan från början.

Det är också den här känslan som är viktig att kommunicera.

Det är när vi ser som vi börjar tro. Eller som min kanadensiska fru säger det: ”Seeing is believing”.

Ellet varför inte de klassiska av orden av Alice Roosevelt Longworth: ”if you don’t have anything nice to say, sit next to me”. Hon blev senare demokrat.

Tycker även Göran Greider skriver klokt: ”För mig är detta ett slags evangelium: Den empatiska människan är större än den ekonomiska människan. Den samarbetande människan är större än den konkurrerande.”