Det mellanmänskliga dramat drar till sig alla

Nu brukar jag sticka ut hakan ibland i samhällsdebatten. Just nu pågår en kampanj om #metoo och frågorna handlar om hur systematiskt kvinnor blivit trakasserade på jobbet av män som har makten att anställa dem eller få dem sparkade. Hierarkier som fungerar som skyddsnät mot falska anklagelser har nu att ta ställning för eller emot. I de flesta fall rämnar muren efter att berättelserna blivit fler.

#metoo har tagit mäktiga mäns ansvar och ledarskap till en ny nivå. Det är väldigt enkelt att skriva på Twitter om sina upplevelser. Vissa saker har hänt och tveksamhetens natur gör att det i slutändan handlar om att ord står mot ord och den trovärdige går som vinnare. Det är vad vi vet från rättsväsendet. När det sker systematiskt kan en åklagare välja att binda beteendet till ett brott. Det här är verkligheten för många.

Frågan är vad som är vad. Vad är sant och vad är falskt? Så bygger olika uppgifter från media situationer på varandra och slutligen tonar en bild av en förövare som utnyttjar sin maktposition. Plötsligt målas män med makt in i ett hörn. De verkar leva i en annan verklighet. De står över systemet och har sitt skydd i den. En viss rörelsefrihet i tjänsten som ger möjlighet att skapa en egen stil som de använder för att kuva och straffa andra.

Budskapet är tydligt: De ska inte bara låta bli att skrämmas, de ska bort eftersom de använder sig av trakasserier som vapen. Trots att de blivit tillsagda så fortsätter de att vara destruktiva i relation till kvinnor. De har passerat de personliga gränserna för länge sedan och ställt sig ovan dem. De ska sluta hotas och sparka de som står upp för sig själva.

Det låter rätt så vettigt.

Vetenskapen skulle nog kalla det här för att situationer utgör ledarskapet. Dessutom i en global kontext. Lite fånigt låter det akademiskt eftersom ”hela världen” för en amerikan betyder utanför USA. Globalism betyder egentligen att folk kommunicerar med folk på mellanmänsklig nivå i ett utbyte som myndigheter antingen kan följa med passivt eller om de vågar – ta taktpinnen och orkestrera därefter. En social nivå där man vågar vara obekväm.

På Facebook kan människor dyka in i varandras hem och se vad för livsvillkor de har. Det i sig utgör en attraktionskraft och skapar rörelser från Mellanöstern och Afrika.

#metoo sätter fingret på något annat. Här är den personliga berättelsen i centrum: ”Även jag har råkat ut för sexuella anspelningar och övertalningsförsök” varefter det kommer fram mer och mer ”om honom”. En kort berättelse med signalordet #metoo.

I princip bygger den mellanmänskliga diskursen på att återställa balansen. De som fått sparken bara för att de stått upp för sig själva kräver nu att de som utsatte dem för förtryck ska gå samma osäkra öde till mötes som de själva fick känna som straff för att de inte lydde blint.

Det låter också vettigt att återställa balansen.

Sverige är känt för sina ombudsmän. Det lär komma mer och mer budskap på det här området. Riktade som bud i en förhandling. De hierarkiska skyddsnäten har därför att ta ställning till ett destruktivt beteende.

Vem vill ha det egentligen?

Inte jag.